Det var en vårdag

Jack var väl som vilken annan 30-åring som helst. Han hade nyss lämnat hans epok av att vara 20 år och hade tagit steget upp i vuxenligan. Nu var han trettio. Eftersom vädret var vackert och Jack för tillfället "mellan jobb" tänkte han att en promenad nog skulle sitta fint. Han tog på sig jacka och skor och stängde dörren bakom sig. I samma sekund som han slog igen dörren hörde han hur hans telefon ringde inne i lägenheten. Ja, jack var en av få 30-åringar med fast telefon. Fast nu var det egentligen inte Jacks telefon, utan hans morbrors kompis kusin. När man hyr i andrahand får man vackert ta att allt inte är som man själv hade önskat det. Lägenheten var till exempel inredd i en stil som gjorde att Jack nästan skämdes för att ta dit kompisar. Det kändes som om han bodde hemma hos en farfar utan stil och som verkade notoriskt rädd för allt som kunde uppfattas som ljust och fräscht.

Jack öppnade dörren igen och svarade artigt i telefonen. Eftersom det inte var Jacks telefon hände det ytterst sällan att någon av samtalen var till honom. Det var oftast telefonförsäljare som tyckte att lägenhetsinnehavaren borde köpa ett maximultipaket med alla kanaler i hela världen. När Jack förklarade att hushållet saknade TV kom telefonförsäljaren helt av sig. Vem har inte en TV liksom? Då och då var det en gammal affärsbekant till Benny, lägenhetsinnehavaren, som ringde. Jack hade lovat att under inga omständigheter låta bli att ta ett telefonsamtal om han var hemma. Benny väntade nämligen på ett samtal som skulle göra att hans "miljoner" äntligen skulle hamna i hans händer. Eftersom Jack aldrig hade träffat den här Benny, så visste han inte mer om honom än vad han hade fått höra från sin morbror som hde fått höra det från sin kompis. Enligt dessa säkra källor så var Benny en mytoman av rang som ständigt levde på en dröm som han själv hade hittat på inne i huvudet. Jack struntade egentligen i hur det faktiskt låg till med Benny. Han svarade snällt i telefonen så fort han var hemma. Det är ju ett billigt pris att betala för att få bo i en lägenhet i centrala Göteborg i stort sett gratis.

När han lyfte luren hann han inte säga sitt namn förrän en mansröst i andra ändan sa: "Åk till Edinburgh ikväll, det går ett plan från Landvetter klockan 19:10. Biljetter finns att hämta upp i tobaksaffären på Eklandagatan som vanligt." Sen la mannen på.

Jack stirrade förvånat på telefonluren. När Jack flyttade in hade han fått stränga order om hur han skulle göra om någon ringde och gav honom någon form av instruktioner. Jack hade lyssnat med halva örat eftersom han såg det som otroligt att det skulle bli aktuellt.

Nu visste han inte riktigt vad han skulle göra. Skulle han åka till Edinburgh och vad skulle han göra där? Äsch, det här var ju helt befängt, han har inte tid att åka till Skottland. Han skulle ju faktiskt på bio ikväll. Förvisso en blinddate, men han såg ändå fram emot att komma ut och träffa någon. Samtidigt ville han ju förstås inte riskera att förlora lägenheten.

Jack bestämde sig för att gå sin promenad och tänka över saken. Han tog en promenad runt Trädgårdsföreningen där folk satt och lapade efterlängtad vårsol och smuttade på kaffe i pappersmuggar. Plötsligt stötte han ihop med en man som verkade ha mycket bråttom och som inte verkade se sig för överhuvudtaget.

– Se dig för! ropade Jack efter mannen som hastade vidare.

Jack bestämde sig för att rätta sig i ledet och köpa en take away kaffe han också. Inne på Rosencaféet beställde han en latte machiato att ta med. När han skulle plocka upp plånboken för att betala upptäckte han en lapp som låg i samma ficka på jackan. På lappen stod det; "Varför hämtar du inte biljetterna? Förstår du vad som står på spel?". Jack rös till och blev helt kall i hela kroppen.

– 28 kronor tack. upprepade den nu något irriterade tjejen bakom kassan på caféet. Jack lyckades på något sätt få fram sitt Visa kort och betala, men mentalt var han inte närvarande.

Utan att riktigt veta hur hamnade han på en bänk framför den stora fontänen framör restaurang Trädgårn. Där började Jack sakta bli sig själv igen. Han drack sin kaffe och försökte samtidigt spana efter mannen som han hade stött ihop med. Det måste ju ha varit han som la lappen i jackfickan på honom. Jack ville desperat ha lite svar nu, för frågorna började bli så många att de riskerade att rinna ut ur öronen på honom annars.

Mitt i dessa tankar ringer telefonen, det är Jacks syster Maja.

– Ja, svarar Jack lätt frånvarande.
– Hej, det är jag, vad gör du? frågar Maja
– Eh, dricker kaffe...
– Jaha, du har du funderat något mer på vart vi ska bjuda mamma när hon fyller 65?

Jacks familj har alltid sagt att de ska resa tillsammans igen, det har de nämligen inte gjort sedan Jack var 14. Under hela hans uppväxt har familjen varje år åkt någonstans tillsammans. Det har aldrig varit några exotiska resor, utan soliga och varma platser inom Europa så som Rhodos och Madeira.

– Nä, det kan jag inte säga att jag har, du jag har lite att stå i här, kan vi inte höras om några dagar? säger Jack lite halvirriterat.
– Sluta nu, precis så sa du ju när vi pratades vid sist. Vi måste bestämma något så att vi kan börja leta efter bra hotell och sånt. Hon fyller ju om två veckor!
– Jo, jag vet, men jag har lite mycket annat just nu.
– Som vadå? Du sitter och dricker kaffe mitt på dagen, i någon park vad jag kan urskilja på bakgrundsljudet och du är dessutom arbetslös. Jag däremot jobbar heltid och är ändå den som verkar få dra hela det här lasset. Du kan väl åtminstone brainstorma lite med mig om vart vi skulle kunna åka?
Alicante gillar väl alla pensionärer att åka till, häver Jack ur sig.
– Men vad fan, kan du vara lite mer oengagerad!
– Förlåt, jag är verkligen inte... jag vet, jag ska... eh... Jag vet att Pär och hans familj åkte till Skiathos för två år sedan och sa att det var väldigt fint där. Det kanske kan vara något?
– Tack! Äntligen kom det något vettigt ur dig. Jag kollar upp Skiathos ikväll så ringer jag dig och så pratar vi vidare då.
– Det blir bra.
– Och du, vad du nu än har i huvudet så är det säkert inget som du kommer att tänka på om 10 år ändå. Så ta ett djupt andetag och simma lugnt.
– Mm, okej.
– Nu måste jag sluta, vi hörs, hej då!
– Hej då...

Jack lägger på och tittar på luren. Det där samtalet gjorde att han lyckades komma något närmare verkligheten igen. Allt det här är ju bara löjligt, han tänker inte åka till Edinburgh bara för att någon stolle som han inte känner ber honom att göra det! Fast... Och nu kom det där samvetet igen, han har ju faktiskt lovat Benny och han vill inte under några omständigheter förlora lägenheten. Det är hans enda fasta punkt i tillvaron just nu. Dessutom har han vant sig vid att bo mitt i stan att han skulle bli knäpp om han tvingades flytta ut till Frölunda eller Högsbo.

Utan att riktigt veta varför så begav sig Jack till tobakasaffären på Eklandagatan för att hämta biljetterna. Han kände sig nästan fånig när han gick in i affären och frågade efter biljetterna. De kommer ju självklart inte att finnas där, allt det här är ju bara någon som driver med honom.

– Vad bra att du kom, jag började undra om det skulle dyka upp någon överhuvudtaget, sa kvinnan bakom disken.

Jack tog förbluffat emot biljetterna som såg ut att vara äkta. Nu började nyfikenheten så sakta ta över, fan vet om man inte skulle ta och åka ändå, tänkte Jack.

Klockan var nu 17:00 så Jack skyndade hem och kastade ner lite kläder i en väska och insåg då att han inte äger någon necessär. En 3 liters plastpåse fick fungera som substitut.

Efter att snabbt ha gjort ett överslag i huvudet på vad det skulle kosta att ta taxi versus flygbuss till Landala satt han nu på bussen och undrade vad han egentligen höll på med. På något sätt var han tvungen att se hur långt det här äventyret skulle ta honom. Nog skulle det väl bli stopp på flygplatsen när det visar sig att biljetterna är fake?

På Landvetter var det fullt ös överallt. Såhär mycket folk hade Jack inte sett på en och samma plats sedan mellandagsrean i Nordstan som hans syster hade släpat med honom på för 4 år sedan. Hon sa något om att han behövde en ny kostym. Den där kostymen hade han använt exakt noll gånger. Men han uppskattade sin systers omtänksamhet i frågan.

Jack skannade skylten över avgångar men den var så full av städer som Gdansk och Malaga och gud vet vad att han fick stå en lång stund och stirra innan han hittade Edinburgh. Avgångstiden stämde med den på biljetten. Men en stigande nervositet närmade han sig incheckningsdisken. Vad skulle han säga när det visar sig att biljetten inte är giltlig? Kommer han att hamna i trubbel? Är det inte olagligt att försöka förfalska biljetter. Plötsligt blev Jack smärtsamt medveten om att det fanns poliser i ett hörn av avgångshallen. Vad gör dom här? Ett hugg i magen blev hastigt avbrutet av att någon körde in i hans hälar med en bagagevagn. Jack vände sig om och såg en 3-årig liten tjej med håret på ända som försökte manövrera vagnen utan att denna varelses ansvariga verkade vara i närheten.

– Se dig för! var allt Jack fick ur sig. Sen såg han en, vad han förmodade var en pappa, komma springande med viss panik i blicken.

– Hörödudu, du får inte bara gå iväg så där. Med en ursäktande blick förde han det lilla hårsvallet tillbaka till resten av ressällskapet.

Väl framme vid rätt incheckningsdisk gick det på två sekunder innan han stod framför disken och herrn med välpolerad mustasch såg uppfordrande på honom och frågade efter biljetten. Jack lämnade fumligt över biljetten. Av någon konstig anledning började alla ljud runt omkring honom att bli dova och hans ögon hade svårt att fokusera. Han såg att herrn bakom disken pratade, men han kunde inte höra vad han sa. Plötsligt stod han där med boardingkort i hand. Sakta kom öronen in i matchen igen och han hann uppfatta att han hade plats 2A i business class och att han kunde gå förbi säkerhetskontrollen och hade tillgång till loungen som en följd av detta.

Jack mumlade ett ord som lätt som "talckpomye" och irrade mot rulltrapporna. Vad hade just hänt? Var biljetterna äkta? Shit, ska han verkligen åka till Edinburgh? Och vad skulle han göra där?

Läs mer här:
http://seanbeesoncredits.pen.io